Vi visste hur den svenska pansarhistorien började, men det accepterades inte av de internationellt kända ”förstå-sig-påarna”. Nu skulle vi ta fram underlagen och verkligen visa dem hur det låg till. Det var så vår resa med att skriva Pionjärtiden började.
Hoppa till bilder ur boken Pionjärtiden, 1918–1936
Artiklar i ämnet hade vi publicerat samt skrivit om på webben. Mycket underlag fanns i Svensk PansarHistorisk Förenings arkiv som avskrivna och avfotograferade dokument samt anteckningar, men vi ville kunna visa originaldokumenten och samtidigt komplettera för att täppa till de luckor som fanns.
Lite anade vi i början vart det skulle ta vägen och hur omfattande arbetet skulle bli.
Vi visste att många av originaldokumenten vi vill läsa och stödja vårt arbete på fanns på Krigsarkivet i Stockholm, så någon form av finansiering behövdes. Att SPHF skulle bekosta resor och uppehälle ur föreningskassan tyckte vi inte var rimligt eller bra användning av medlemsavgifterna. Vi sökte finansiering från annat håll och i ett möte i Hässleholm i slutet av 2018 la vi fram idén om ett forskningsprojekt för Stefan Karlsson, museichef på Arsenalen. Tiden ansågs för knapp, men vi skrev ihop ett underlag med vilket Stefan lyckades få fram en del av de pengar från SMHA vi trodde oss behöva för att ta fram underlag och dokumentera den tidigaste delen av svensk pansarhistoria.
Det vi inte heller visste när vi startade var att det skulle dyka upp en tidningsartikel som kullkastade nästan ett sekel av accepterad sanning inom svensk pansarhistoria. Artikeln, som var publicerad den 19 juli 1921 i Aftonbladet, beskrev med bild, en stridsvagn på Stadsgårdskajen i Stockholm. Månader innan vad som var vedertagen tidpunkt för när de första delarna till stridsvagnar – än mindre hela stridsvagnar – kom till Sverige. Men efter intensivt grävande i för oss nya delar av kända arkiv har vi kunnat fastställa att en fransk Renault FT var Sveriges första stridsvagn. Det skulle även visa sig att originaldokumenten var felaktigt översatta och ytterligare pusselbitar via internationell dialog kunde därefter komma på plats.
Efterhand som arbetet fortskred stod det klart att den historia vi dokumenterade och senare skulle berätta är den om en innersta krets av stridsvagnsofficerare och manskap, vars uppfattning om betydelsen av det nya vapnet inte stod oemotsagd, utan snarare på många sätt var missförstådd och motarbetad. Det blev en historia om vardagen i deras arbete som skedde mest i det fördolda. Hur dessa individer byggde en grund – teknisk, stridsteknisk och i dagligt handhavande – för verksamheten som senare, först efter pionjärtiden, fick ett större genomslag.
Vi hade tidigare dokumenterade det första arbetet med tidsperioden, 1921 till 1925, i ett specialnummer av Pansar i slutet av 2018. En 20-sidig artikel om det vi visste då. Tanken när vi startade forskningsprojektet var att komplettera denna första del med en motsvarande om åren fram till beredskapstiden. Det visade sig efterhand att vi fick omvärdera, komplettera och tillföra till den första delen tillsammans med dokumentationen av den andra delen i en mycket större omfattning än vi någonsin kunnat föreställa oss. Arbetet tog tiofaldigt mer tid än beräknat till bara forskningsarbetet och det stod klart för oss att det format som var tänkt för att publicera resultatet inte skulle ge det nya innehållet rättvisa.
Till detta kom möjligheten att i ett utökat format sätta den nyvunna kunskapen i ett bättre och mer givande sammanhang. Vi förstod att det skulle innebära betydligt mer arbete och tid utöver vad vi planerat och budgeterat för. Tidsplan och budget var anpassat efter att publicera resultatet i en omfattning dubbelt det vi haft med i Pansar, fast i formen av enklare häfte.
Vi började parallellt med forskningsarbetet och utan finansiering skissa på ett mer omfattande innehåll satt dels i ett större sammanhang, dels i en mer genomarbetad och tilltalande form. Vi förstod att även om det skulle bli ett personligt vågspel, tidsmässigt och ekonomiskt, att göra det till ett omfattande bokprojekt, så kändes det rätt.
Då föddes tanken på att göra det inom ramen för ett eget förlag. Fördelarna var att det inte skulle påverka föreningen, SPHF, inom vars ram vi gjorde forskningsarbetet, ekonomiskt och bli ett vågspel och i värsta fall en gökunge ekonomiskt.
Arbetet som har sitt ursprung långt tidigare har pågått i sin nuvarande form sedan 2018. Parallellt har arbetet med forskningen och sedan utformningen av boken skett genom veckovisa videomöten inom gänget, kompletterat med långa diskussioner när vi mötts om hur det vi hittat i arkiven har hängt samman för att behöva följas upp med nya träffar fokuserade på en bokproduktion. Ett oändligt antal timmar, dryga 4000 för forskningen och ytterligare 1000-talet för bokarbetet, har till slut resulterat i dryga 300 sidor om svensk pansarhistorias första steg – Pionjärtiden.
Vi har under processen fått hjälp av både organisationer och enskilda. För att nämna några för oss viktiga personer.
- En föregångsman inom svensk pansarhistoria vars arbetet har varit en viktig grund var Putte Hallberg. Han har bidragit med mycket inför och under arbetets gång. Tyvärr gick Putte bort under tiden vi arbetade med Pionjärtiden, men kunde ändå följa arbetet in i det sista. En saknad vän och inspirationskälla.
- Tidig forskning och sammanställning av dokument från Krigsarkivet gjord av Didrik von Porat har bidragit till att vi kunnat leta vidare på rätt ställe efter nya fakta.
- Stefan Karlsson, museichef vid Arsenalen, trodde på behovet att forska vidare om pionjärtiden och tog underlaget om ett forskningsprojekt vidare till SMHA och lyckades på den vägen få till finansiering av det inledande forskningsprojektet. En viktig del för att komma igång. Stefan har också hjälpt oss med detaljfrågor kring de fordon som finns tillgängliga på Arsenalen när vi behövt få saker verifierade.
- Vi har fått tillgång till viktiga foton av Hans Göthlin vars far tjänstgjorde vid Göta Livgarde under tidsperioden.
- Hjälp att navigera i en skatt av rörlig film har Bodil Gyllensvärd på AMF-film bidragit med, vilket inneburit nya upptäckter och möjligheten att förmedla dem vidare.
- Stöd att verifiera fakta kring Sveriges först stridsvagn, den franska Renault FT-vagnen, har vi fått av Camille Harlé Vargas och François Vauvillier, utan vars insats felaktiga tolkningar i originaldokument hade fått stå oemotsagda.
- Stöd med faktainsamling under många sessioner på Krigsarkivet har vi fått av Leif Hellström. Detta och hjälp med bildunderlag har bidragit till mycket.
- Goda råd och ett uppskattat förord har vi Stefan Lundblad, chef för Armémuseum 2017–2022, att tacka för.
- Möjliggjort att skapa liv i en värld dokumenterad i svartvitt har Locklin Thuresson gjort med sina unika uniformsillustrationer och Julius Jääskeläinen med sina välbalanserade bildkoloreringar.
- Vi har fått viktig hjälp att korrekturläsa, både innehållsmässigt och språkligt, här vill vi speciellt nämna Peter Alf, Christina Persson samt Ulf Persson för deras hjälp vilket bidragit till att höja kvalitén på boken.
- Guidat oss från manus till tryckt bok har Lotta Blomdahl och Johan Svensson på Bulls Graphics gjort.
Tack till er alla för att ha gjort det möjligt med ett forskningsarbete och en bokproduktion.
Nu har Pionjärtiden kommit från tryckeriet och författargänget träffades för att packa och skicka i väg förhandsbeställningarna. Ett gediget arbete med mycket kartongvikande, tejpande och etikettklistrande, samt till slut en karavan med bilar till PostNord, där säck efter säck lämnades av.
Nu finns Pionjärtiden, 1918–1936, tillgänglig och vi hoppas du som läsare ska uppskatta den.
Christer, Tommy, Thorleif, Kjell och Måns
Några bilder ur Pionjärtiden
