Pionjärtiden, 1918–1936

Vad andra säger om Pionjärtiden, 1918–1936 ...

Det finns inga recensioner ännu. Var först med att lämna en.

Mer av innehållet i Pionjärtiden, 1918–1936 ...

SVENSK PANSARHISTORIA
Pionjärtiden
1918–1936


Pionjärtiden, 1918–1936 – en epok av svensk pansarhistoria då Sverige gick från ingen erfarenhet eller tillgång till stridsvagnar, till ett stridsvagnsvapen. Teknisk kunskap, stridsteknisk insikt och handhavande byggdes upp av en mindre krets officerare och manskap. De kämpade mot högre chefers okunskap, ointresse och misstro mot det nya vapnet.

Vi guidas i en detaljerad, aldrig tidigare samlad del av industri- och militärhistoria. Den avfärdar felaktiga myter, och dokumenterar ny kunskap med tidigare hemliga dokument. Mångårig forskning ger en detaljerad beskrivning, väl illustrerad med omfattande och noga utvalt bildmaterial. Inte tidigare publicerade fotografier och kolorerade bilder skapar en närhet till det dagliga livet i Sveriges första stridsvagnsförband. Tydlig fordonsfakta, personporträtt och uniformsillustrationer ger förståelse för en svunnen tid.

Vi får följa avgörande beslut, dagligt slit och otaliga försök. Från utvärdering av ny materiel, via fram- och motgångar på övningar, till nära kontakt med tyska officerare ger en känsla för tiden – som om man var på plats. Man känner bensinångor, hör bandgnissel och marken vibrerar när man vänder sidor i boken.

Den första boken av en författargrupp med lång erfarenhet inom militärhistorisk forskning, pansarofficerare, redaktörer för tidskriften Pansar, samt författare av otaliga artiklar, häften och böcker i ämnet. Som läsare guidas vi av en kunnig grupp kännare av svensk pansarhistoria.


Innehåll:

Förord

Stefan Lundblad, Museichef Armémuseum 2017–2022

Författarnas förord

 

Kapitel 1,
Stridsvagnen gör entré på slagfältet
I gryning den 15 september 1916, vid Somme i norra Frankrike, inleddes den moderna historiens första stridsvagnsanfall.
––Det sattes i gång tidigare än planerat i ett försök att skapa genombrott i ännu en stor brittisk offensiv som kört fast. Anfallet startade med ett begränsat antal stridsvagnar vilkas numerär efterhand minskade på grund av tekniska fel, fastkörningar och utslagning. Det var över på några timmar – gav ett lokalt genombrott – men fullföljdes aldrig på djupet av fiendens ställningar.
––Ett nytt kapitel i militärhistorien var, om än något tveksamt, påbörjad – stridsvagnen var introducerad på slagfältet.

Kapitel 2,
Svenskt intresse vaknar
En vapenutveckling som intresserar, kombinerad med information från militärattachéer, några teoretiska rapporter samt även möjligheten att på plats se stridsvagnar väcker ett – om än begränsat – intresse för denna nya vapentyp.
––Tidigt fanns en osäkerhet om den nya vapentypen passade svensk terräng samt även en generell skepsis mot stridsvagnar.
––Det första initiativet att anskaffa en utländsk stridsvagn för försök avslogs. Dock skulle möjligheten snart uppkomma som del av ett större arbete i att prova nya vapentyper som börjat användas under första världskriget och tidigt 1921 fanns för första gången pengar framme.

Kapitel 3,
De första inköpen av ”pansarvagnar”
Militärattachéer uppmanades i början av 1921 att sondera materielinköp för trupp- försök redan samma år. För stridsvagnar uppkom möjligheter från både Frankrike och Tyskland.
Ett första tyskt anbud förkastades till förmån för ett prismässigt bättre om stridsvagnschassi med delar till överbyggnader. Leveransen försenas vid flera tillfällen och sker sedan över en utsträckt tidsperiod.
Sveriges första stridsvagn, en Renault F T, anländer den 17 juli 1921 till Stockholm. Vagnen användes redan under hösten i övningar med blandat resultat. Detta medan monteringsarbetet av de från Tyskland inköpta chassin fördröjdes flera gånger.

Fordon: Renault FT

Kapitel 4,
De första stridsvagnsförsöken vid Kungliga Svea livgarde
Första årets försök återupptogs samtidigt med att generalstaben ansåg att det krä des mer erfarenhet innan organisationsbeslut kunde fattas. Stridsvagnar sågs som ett hjälpvapen till infanteriet och därför naturligt att fortsatta försök ägde rum vid ett sådant regemente.
Valet att leda försöken med det nya vapnet föll på major Bertil Burén, som dock först motvilligt tog på sig uppgiften – det skulle snart visa sig vara ett utmärkt val.
Den första försökstiden blev intensiv och lärorik för alla inblandade. Major Burén skrev efteråt en diger rapport som spände över utrustning, via beväpning, till stridsteknik och framkomlighet, vilken lade en god grund för fortsatt verksamhet.

Fordon: Stridsvagn fm/21
Uniform: Stridsvagnssoldat med ”Elliot-mössa”, 1922

Kapitel 5,
Stridsvagnsförsöken utvecklas framgångsrikt 1923–24
Reparationer och justeringar efter första årens försök gjorde att stridsvagnarna fungerade bättre. Tillsammans med att fler blivit stridsvagnsutbildade gav detta en god grund för verksamheten.
Prov att beväpna en stridsvagn fm/21 med kanon föll väl ut, dock skedde ingen bred ombeväpning utan kulsprutor fortsatta vara standardbeväpning. Utmaningarna med härdning av pansarplåtar fick en lösning och leverans påbörjades. Nya vapen förde med sig nya begrepp och behovet att förändra nomenklaturen blev tydligt.
Att använda stridsvagnar under Skånemanövern 1923 slog väl ut och för första gången genomfördes prov under vinterförhållanden där ny erfarenhet byggdes upp.

Vapen: Stridsvagnsmonterad kulspruta

Kapitel 6,
Stridsvagnskompaniet vid Kungliga Svea livgarde
Verksamheten förändrades från huvudsakligen försöktrupp till att mer få karaktären av truppförsök. Tidigare påbörjade sambandsförsök med radio fortsatte, breddades och fördjupades.
Sveriges första stridsvagns korta tid kom till ända och den kasserades. Strids- vagnstjänst ställde många nya krav, vilket även gav upphov till nya persedlar.
Blicken riktades framåt, bortom befintlig fordonspark, med utlandskommenderingar och utlandsbesök, samtidigt uppenbarade sig oväntade utländska möjligheter i kombination med inhemsk tillverkning.
Tiden vid Svea livgarde led mot sitt slut.

Tornmarkeringar stridsvagn fm/21

Kapitel 7,
Stridsvagnsbataljonen sätts upp vid Kungliga Göta livgarde
Även om flytten till Göta livgarde medförde att Sveriges första stridsvagnsbataljon med två kompanier blev ett faktum, så innebar det inte fler stridsvagnar än vid tidigare kompanistorlek på förbandet.
Bland materielfrågor fick viktiga områden som bandplattor, för att minska frekvent förekommande bandbrott, en lösning även om det skulle dröja några år innan alla vagnar blev försedda med nya band.
Övergång av vattendrag övades för första gången och den första simulatorn för stridsvagnstjänst blev ett faktum. Samövning med flygvapnet gav viktiga erfarenheter och resulterade i både bättre uppträdande av förbandet samt justeringar i stridsvagnarnas målning.

Uniform: Försök med vintermössor och Skinnbyxa m/15, 1930
Vapen: 37 mm stridsvagnskanon

Kapitel 8,
Sökandet efter nästa svenska stridsvagn
Ålderstecknen hos de befintliga stridsvagnarna började bli uppenbara och blickar riktades mot utlandet, både i form av köp av nyutvecklade vagnar, men även av designstöd för inhemsk produktion.
En ny fransk Renault NC-stridsvagn köps in, men den visar sig inte leva upp till de ställda förväntningarna.
Kopplingar mellan svensk och tysk försvarsindustri, trots Versaillesfredens begränsningar, gav nya möjligheter till anskaffning och till slut skulle valet falla på inhemsk produktion med tydliga tyska förtecken.

Fordon: Stridsvagn fm/28
Fordon: Morgårdshammarsprojektet

Kapitel 9,
Stridsvagnsbataljonen 1929–31
De redan ålderstigna stridsvagn fm/21 börjar successivt moderniseras genom ombyggnad till stridsvagn m/21-29. Motor och drivlina byttes ut, men även mindre, men viktiga, delar som belysning sågs över.
Ett i raden av besök av tyska officerare utmärkte sig. En blivande pansarlegend körde stridsvagn för första gången. Det svenska pansarvapnets anfader, överste Burén, gick i pension och ersattes av överstelöjtnant Hahr.
Efter många års försök och användning av försöksklädsel fastställdes slutligen dessa. Vinter- och vapenförsök genomfördes. Under uppehåll i fältverksamhet resulterade ett vinterarbete i ett nytt stridsvagnsreglemente.

Fordon: Stridsvagn m/21-29

Kapitel 10,
Englandsspåret – Carden-Loyd i Sverige
En udda, men intressant, parentes i svensk pansarhistoria stod de två Carden- Loyd-vagnarna för som testades och senare ingick i stridsvagnsbataljonens organisation. Tidigt ansedda som mindre lämpade som stridsvagnar kom de ”lätta strids- vagnarna” att utmärka sig som lämpliga för spaning och som rörliga kulsprutenästen. Dock konstateras att avsaknaden av kanonbeväpning pekade på ett bättre alternativ – en stridsvagn.
––Efter knappt tio års försök och tjänstgöring tas de båda tanketterna ur organisationen för att hamna på Armémuseum, varifrån en av dem gjorde comeback som försökslavett för rekylfri pjäs några år senare.

Fordon: Carden-Loyd-tanketter

Kapitel 11,
Industrins roll under pionjärtiden
Nya militära behov ställde nya krav på industrin. Även om det saknades erfarenhet av att tillverka stridsvagnar i Sverige så fanns lång erfarenhet från vapentillverkning, samtidigt också industri med erfarenhet av att lösa närliggande tekniska problem. Redan vid denna tid var stridsvagnstillverkning en komplex sak med många underleverantörer.
AB Landsverk stod ut inom verkstadsindustrin och kom att bli ett centrum för inhemsk utveckling och produktion av både stridsvagnar och annan försvarsmateriel tillsammans med bland andra AB Bofors och dåvarande AB Scania-Vabis.

Kapitel 12,
De magra åren, 1931–34
Under 1930-talets början präglades verksamheten vid stridsvagnsbataljonen av små anslag och få nyheter på fordonssidan. Ombyggnaden av stridsvagn fm/21 till strids- vagn m/21-29 fortsätter. Vapenförsök sker och vinterförsöken fortsätter samtidigt som samövningar genomförs, ibland med livshotande tillbud.
Leveransen av de hos AB Landsverk beställda nya stridsvagnarna är inte utan problem, men efter många förseningar närmar det sig slutbesiktning. Innan dess visas en av de nya vagnarna framgångsrikt upp på en ”Militärfest”, men lands- vägstransporten tillbaka till Landskrona sker inte utan komplikationer.
Ett eventuellt behov av inhemsk tillverkning av stridsvagnar under krigstid utreds.

Uniform: Löjtnant, stridsvagnsbefäl, 1934
Uniform: Vagnchef, stridsvagn, 1932

Kapitel 13,
Det motiga 1935 och det stundande försvarsbeslutet
Efter att de nya stridsvagnarna slutbesiktigats började en lång rad problem hopa sig och i utvärderingen av dem låter inte kritiken vänta på sig. Trots detta tilldrog de sig utländskt intresse.
En annan stridsvagn som tilldrog sig både utländskt och svenskt intresse var AB Landsverks nya L-60, vilken senare skulle ligga till grund för kommande svenska stridsvagnar.
Skånemanövern 1935 bjöd på initiala framgångar, men satte stridsvagnsbataljonen i ett svårt läge. Försvarsbeslutet 1936 såg länge ut att bli en positiv sak för Göta livgarde, men efter en oväntad vändning blev bilden plötsligt mycket mörk.

Fordon: Stridsvagn m/31
Fordon: Stridsvagn m/F

Kapitel 14,
Pionjärtiden – ett stridsvagnsfrö, för senare skörd
Förutsättningarna för stridsvagnsutveckling efter första världskriget såg olika ut i olika länder. Till stor del beroende på arv av stridsvagnar och taktisk doktrin samt hur man valde att förvalta och utveckla detta, samtidigt stod Sverige vid krigsslutet utan både stridsvagnar och egen erfarenhet.
Tidsperioden präglas initialt i Sverige av allmän nedrustningsiver. Till detta ett ljummet intresse från generalstaben samt generell osäkerhet kring stridsvagnens användbarhet i svensk terräng. Mot vilket de som var för stridsvagnsvapnet försök-
te argumentera. Med ett begränsat stridsvagnsinköp och ett konservativt taktiskt tänkande, blev pionjärtiden utan storslagna resultat, men ett frö – ett ”stridsvagnsfrö” – blev sått, fick näring under pionjärtiden, för att först senare skördas.

Personprofil: Bertil af Burén – stridsvagnsvapnets fader

Kapitel 15,
Spår av pionjärtiden
Även om det finns luckor bland vad som är bevarat efter pionjärtiden så finns en bred mängd av unikt fordonsmateriel bevarat i bra skick vid flera olika museer, vilket ger den intresserade möjlighet till vidare studier på ett sätt som bara tillgång till den materiel som användes ger. Bland de bevarade fordonen finns till och med stridsvagnar i körbart skick.
Möjligheten till vidare studier av källmaterial finns främst vid Krigsarkivet, men även andra tillfällen till förkovring finns för den intresserade.

Epilog
Svensk PansarHistorisk Förening presenteras som en möjlig väg till mer kunskap för den intresserade.

Förklaringar
Förklaringar till vissa, mindre vanliga, beteckningar som förekommer i boken.

Svenska arméförband omnämnda i Pionjärtiden
En lista med förbandens namn, förkortning, ort och kommentarer.

Bildkällor

Personindex

Pionjärtiden, 1918–1936

0,0
Rated 0 out of 5
0 av 5 (baserat på 0 recensioner)

Femton fullmatade kapitel om den första epoken av svensk pansarhistoria. Resultatet av över fem års intensivt forskningsarbete, nu i bokform.

Författare: Christer Baadstöe, Tommy Nilsson, Thorleif Olsson, Kjell Svensson, Måns Thuresson
ISBN: 978-91-988243-0-8
Utgivningsår: 2022
Storlek: 27 x 19 cm
Antal sidor: 236
Antal bilder: Drygt 300 bilder och illustrationer – unikt bildmaterial inklusive kolorerade bilder.
Övrigt: Fordonsprofiler med ritningsvyer, vapen-, person- och uniformsprofiler.

Vi kan endast leverera till adresser i Sverige för närvarande.

465 kr

Vad andra tycker ...

Det finns inga recensioner ännu. Var först med att lämna en.

Mer om bokens innehåll ...

SVENSK PANSARHISTORIA
Pionjärtiden
1918–1936


Pionjärtiden, 1918–1936 – en epok av svensk pansarhistoria då Sverige gick från ingen erfarenhet eller tillgång till stridsvagnar, till ett stridsvagnsvapen. Teknisk kunskap, stridsteknisk insikt och handhavande byggdes upp av en mindre krets officerare och manskap. De kämpade mot högre chefers okunskap, ointresse och misstro mot det nya vapnet.

Vi guidas i en detaljerad, aldrig tidigare samlad del av industri- och militärhistoria. Den avfärdar felaktiga myter, och dokumenterar ny kunskap med tidigare hemliga dokument. Mångårig forskning ger en detaljerad beskrivning, väl illustrerad med omfattande och noga utvalt bildmaterial. Inte tidigare publicerade fotografier och kolorerade bilder skapar en närhet till det dagliga livet i Sveriges första stridsvagnsförband. Tydlig fordonsfakta, personporträtt och uniformsillustrationer ger förståelse för en svunnen tid.

Vi får följa avgörande beslut, dagligt slit och otaliga försök. Från utvärdering av ny materiel, via fram- och motgångar på övningar, till nära kontakt med tyska officerare ger en känsla för tiden – som om man var på plats. Man känner bensinångor, hör bandgnissel och marken vibrerar när man vänder sidor i boken.

Den första boken av en författargrupp med lång erfarenhet inom militärhistorisk forskning, pansarofficerare, redaktörer för tidskriften Pansar, samt författare av otaliga artiklar, häften och böcker i ämnet. Som läsare guidas vi av en kunnig grupp kännare av svensk pansarhistoria.


Innehåll:

Förord

Stefan Lundblad, Museichef Armémuseum 2017–2022

Författarnas förord

 

Kapitel 1,
Stridsvagnen gör entré på slagfältet
I gryning den 15 september 1916, vid Somme i norra Frankrike, inleddes den moderna historiens första stridsvagnsanfall.
––Det sattes i gång tidigare än planerat i ett försök att skapa genombrott i ännu en stor brittisk offensiv som kört fast. Anfallet startade med ett begränsat antal stridsvagnar vilkas numerär efterhand minskade på grund av tekniska fel, fastkörningar och utslagning. Det var över på några timmar – gav ett lokalt genombrott – men fullföljdes aldrig på djupet av fiendens ställningar.
––Ett nytt kapitel i militärhistorien var, om än något tveksamt, påbörjad – stridsvagnen var introducerad på slagfältet.

Kapitel 2,
Svenskt intresse vaknar
En vapenutveckling som intresserar, kombinerad med information från militärattachéer, några teoretiska rapporter samt även möjligheten att på plats se stridsvagnar väcker ett – om än begränsat – intresse för denna nya vapentyp.
––Tidigt fanns en osäkerhet om den nya vapentypen passade svensk terräng samt även en generell skepsis mot stridsvagnar.
––Det första initiativet att anskaffa en utländsk stridsvagn för försök avslogs. Dock skulle möjligheten snart uppkomma som del av ett större arbete i att prova nya vapentyper som börjat användas under första världskriget och tidigt 1921 fanns för första gången pengar framme.

Kapitel 3,
De första inköpen av ”pansarvagnar”
Militärattachéer uppmanades i början av 1921 att sondera materielinköp för trupp- försök redan samma år. För stridsvagnar uppkom möjligheter från både Frankrike och Tyskland.
Ett första tyskt anbud förkastades till förmån för ett prismässigt bättre om stridsvagnschassi med delar till överbyggnader. Leveransen försenas vid flera tillfällen och sker sedan över en utsträckt tidsperiod.
Sveriges första stridsvagn, en Renault F T, anländer den 17 juli 1921 till Stockholm. Vagnen användes redan under hösten i övningar med blandat resultat. Detta medan monteringsarbetet av de från Tyskland inköpta chassin fördröjdes flera gånger.

Fordon: Renault FT

Kapitel 4,
De första stridsvagnsförsöken vid Kungliga Svea livgarde
Första årets försök återupptogs samtidigt med att generalstaben ansåg att det krä des mer erfarenhet innan organisationsbeslut kunde fattas. Stridsvagnar sågs som ett hjälpvapen till infanteriet och därför naturligt att fortsatta försök ägde rum vid ett sådant regemente.
Valet att leda försöken med det nya vapnet föll på major Bertil Burén, som dock först motvilligt tog på sig uppgiften – det skulle snart visa sig vara ett utmärkt val.
Den första försökstiden blev intensiv och lärorik för alla inblandade. Major Burén skrev efteråt en diger rapport som spände över utrustning, via beväpning, till stridsteknik och framkomlighet, vilken lade en god grund för fortsatt verksamhet.

Fordon: Stridsvagn fm/21
Uniform: Stridsvagnssoldat med ”Elliot-mössa”, 1922

Kapitel 5,
Stridsvagnsförsöken utvecklas framgångsrikt 1923–24
Reparationer och justeringar efter första årens försök gjorde att stridsvagnarna fungerade bättre. Tillsammans med att fler blivit stridsvagnsutbildade gav detta en god grund för verksamheten.
Prov att beväpna en stridsvagn fm/21 med kanon föll väl ut, dock skedde ingen bred ombeväpning utan kulsprutor fortsatta vara standardbeväpning. Utmaningarna med härdning av pansarplåtar fick en lösning och leverans påbörjades. Nya vapen förde med sig nya begrepp och behovet att förändra nomenklaturen blev tydligt.
Att använda stridsvagnar under Skånemanövern 1923 slog väl ut och för första gången genomfördes prov under vinterförhållanden där ny erfarenhet byggdes upp.

Vapen: Stridsvagnsmonterad kulspruta

Kapitel 6,
Stridsvagnskompaniet vid Kungliga Svea livgarde
Verksamheten förändrades från huvudsakligen försöktrupp till att mer få karaktären av truppförsök. Tidigare påbörjade sambandsförsök med radio fortsatte, breddades och fördjupades.
Sveriges första stridsvagns korta tid kom till ända och den kasserades. Strids- vagnstjänst ställde många nya krav, vilket även gav upphov till nya persedlar.
Blicken riktades framåt, bortom befintlig fordonspark, med utlandskommenderingar och utlandsbesök, samtidigt uppenbarade sig oväntade utländska möjligheter i kombination med inhemsk tillverkning.
Tiden vid Svea livgarde led mot sitt slut.

Tornmarkeringar stridsvagn fm/21

Kapitel 7,
Stridsvagnsbataljonen sätts upp vid Kungliga Göta livgarde
Även om flytten till Göta livgarde medförde att Sveriges första stridsvagnsbataljon med två kompanier blev ett faktum, så innebar det inte fler stridsvagnar än vid tidigare kompanistorlek på förbandet.
Bland materielfrågor fick viktiga områden som bandplattor, för att minska frekvent förekommande bandbrott, en lösning även om det skulle dröja några år innan alla vagnar blev försedda med nya band.
Övergång av vattendrag övades för första gången och den första simulatorn för stridsvagnstjänst blev ett faktum. Samövning med flygvapnet gav viktiga erfarenheter och resulterade i både bättre uppträdande av förbandet samt justeringar i stridsvagnarnas målning.

Uniform: Försök med vintermössor och Skinnbyxa m/15, 1930
Vapen: 37 mm stridsvagnskanon

Kapitel 8,
Sökandet efter nästa svenska stridsvagn
Ålderstecknen hos de befintliga stridsvagnarna började bli uppenbara och blickar riktades mot utlandet, både i form av köp av nyutvecklade vagnar, men även av designstöd för inhemsk produktion.
En ny fransk Renault NC-stridsvagn köps in, men den visar sig inte leva upp till de ställda förväntningarna.
Kopplingar mellan svensk och tysk försvarsindustri, trots Versaillesfredens begränsningar, gav nya möjligheter till anskaffning och till slut skulle valet falla på inhemsk produktion med tydliga tyska förtecken.

Fordon: Stridsvagn fm/28
Fordon: Morgårdshammarsprojektet

Kapitel 9,
Stridsvagnsbataljonen 1929–31
De redan ålderstigna stridsvagn fm/21 börjar successivt moderniseras genom ombyggnad till stridsvagn m/21-29. Motor och drivlina byttes ut, men även mindre, men viktiga, delar som belysning sågs över.
Ett i raden av besök av tyska officerare utmärkte sig. En blivande pansarlegend körde stridsvagn för första gången. Det svenska pansarvapnets anfader, överste Burén, gick i pension och ersattes av överstelöjtnant Hahr.
Efter många års försök och användning av försöksklädsel fastställdes slutligen dessa. Vinter- och vapenförsök genomfördes. Under uppehåll i fältverksamhet resulterade ett vinterarbete i ett nytt stridsvagnsreglemente.

Fordon: Stridsvagn m/21-29

Kapitel 10,
Englandsspåret – Carden-Loyd i Sverige
En udda, men intressant, parentes i svensk pansarhistoria stod de två Carden- Loyd-vagnarna för som testades och senare ingick i stridsvagnsbataljonens organisation. Tidigt ansedda som mindre lämpade som stridsvagnar kom de ”lätta strids- vagnarna” att utmärka sig som lämpliga för spaning och som rörliga kulsprutenästen. Dock konstateras att avsaknaden av kanonbeväpning pekade på ett bättre alternativ – en stridsvagn.
––Efter knappt tio års försök och tjänstgöring tas de båda tanketterna ur organisationen för att hamna på Armémuseum, varifrån en av dem gjorde comeback som försökslavett för rekylfri pjäs några år senare.

Fordon: Carden-Loyd-tanketter

Kapitel 11,
Industrins roll under pionjärtiden
Nya militära behov ställde nya krav på industrin. Även om det saknades erfarenhet av att tillverka stridsvagnar i Sverige så fanns lång erfarenhet från vapentillverkning, samtidigt också industri med erfarenhet av att lösa närliggande tekniska problem. Redan vid denna tid var stridsvagnstillverkning en komplex sak med många underleverantörer.
AB Landsverk stod ut inom verkstadsindustrin och kom att bli ett centrum för inhemsk utveckling och produktion av både stridsvagnar och annan försvarsmateriel tillsammans med bland andra AB Bofors och dåvarande AB Scania-Vabis.

Kapitel 12,
De magra åren, 1931–34
Under 1930-talets början präglades verksamheten vid stridsvagnsbataljonen av små anslag och få nyheter på fordonssidan. Ombyggnaden av stridsvagn fm/21 till strids- vagn m/21-29 fortsätter. Vapenförsök sker och vinterförsöken fortsätter samtidigt som samövningar genomförs, ibland med livshotande tillbud.
Leveransen av de hos AB Landsverk beställda nya stridsvagnarna är inte utan problem, men efter många förseningar närmar det sig slutbesiktning. Innan dess visas en av de nya vagnarna framgångsrikt upp på en ”Militärfest”, men lands- vägstransporten tillbaka till Landskrona sker inte utan komplikationer.
Ett eventuellt behov av inhemsk tillverkning av stridsvagnar under krigstid utreds.

Uniform: Löjtnant, stridsvagnsbefäl, 1934
Uniform: Vagnchef, stridsvagn, 1932

Kapitel 13,
Det motiga 1935 och det stundande försvarsbeslutet
Efter att de nya stridsvagnarna slutbesiktigats började en lång rad problem hopa sig och i utvärderingen av dem låter inte kritiken vänta på sig. Trots detta tilldrog de sig utländskt intresse.
En annan stridsvagn som tilldrog sig både utländskt och svenskt intresse var AB Landsverks nya L-60, vilken senare skulle ligga till grund för kommande svenska stridsvagnar.
Skånemanövern 1935 bjöd på initiala framgångar, men satte stridsvagnsbataljonen i ett svårt läge. Försvarsbeslutet 1936 såg länge ut att bli en positiv sak för Göta livgarde, men efter en oväntad vändning blev bilden plötsligt mycket mörk.

Fordon: Stridsvagn m/31
Fordon: Stridsvagn m/F

Kapitel 14,
Pionjärtiden – ett stridsvagnsfrö, för senare skörd
Förutsättningarna för stridsvagnsutveckling efter första världskriget såg olika ut i olika länder. Till stor del beroende på arv av stridsvagnar och taktisk doktrin samt hur man valde att förvalta och utveckla detta, samtidigt stod Sverige vid krigsslutet utan både stridsvagnar och egen erfarenhet.
Tidsperioden präglas initialt i Sverige av allmän nedrustningsiver. Till detta ett ljummet intresse från generalstaben samt generell osäkerhet kring stridsvagnens användbarhet i svensk terräng. Mot vilket de som var för stridsvagnsvapnet försök-
te argumentera. Med ett begränsat stridsvagnsinköp och ett konservativt taktiskt tänkande, blev pionjärtiden utan storslagna resultat, men ett frö – ett ”stridsvagnsfrö” – blev sått, fick näring under pionjärtiden, för att först senare skördas.

Personprofil: Bertil af Burén – stridsvagnsvapnets fader

Kapitel 15,
Spår av pionjärtiden
Även om det finns luckor bland vad som är bevarat efter pionjärtiden så finns en bred mängd av unikt fordonsmateriel bevarat i bra skick vid flera olika museer, vilket ger den intresserade möjlighet till vidare studier på ett sätt som bara tillgång till den materiel som användes ger. Bland de bevarade fordonen finns till och med stridsvagnar i körbart skick.
Möjligheten till vidare studier av källmaterial finns främst vid Krigsarkivet, men även andra tillfällen till förkovring finns för den intresserade.

Epilog
Svensk PansarHistorisk Förening presenteras som en möjlig väg till mer kunskap för den intresserade.

Förklaringar
Förklaringar till vissa, mindre vanliga, beteckningar som förekommer i boken.

Svenska arméförband omnämnda i Pionjärtiden
En lista med förbandens namn, förkortning, ort och kommentarer.

Bildkällor

Personindex